Back in business

För det fåtal läsare som ändå varit inne på bloggen den senaste månaden: tack för visat intresse! 

Nu är jag alltså tillbaka från Australien efter djupdykningen i Australian War Memorials forskningsarkiv. Blev ackrediterad där (heter det så?) den 5 maj med client registration RCIS 21849, och hade på inrådan av Peter Stanley beställt fram två rätt stora kapslar med generallöjtnant Morsheads personliga arkiv som nu väntade. Var lite trött efter den långa resan som gick över Bangkok, och turen upp till Bob Anson gjorde också sitt till. Denne veteran från bataljon 2/17 i den 9. Australiensiska infanteridivisionen var mycket klar trots sina 92 år, men jag kommer att få problem då jag ska försöka koda de band som användes. Australisk engelska är något alldeles särskilt, och jag bävar inför uppgiften.

Uppehållet i bloggen, en månad ungefär, har fått mig att undra om detta är ett vettigt sätt att arbeta på. Det tar någon timme eller mer att åstadkomma något som är förankrat i en dokumenterad verklighet och inte bara uppvispad luft och tyckerier. Det gör en arbetsdag på en vecka, fyra arbetsdagar på en månad, fyrtio arbetsdagar på tio månader. Jag gör ingen hemlighet av att min publik är begränsad, och att antalet kommentarer är försumbart. 

Det kommer inget inlägg under de närmaste dagarna, har andra saker som måste prioriteras. Men i början av nästa vecka ska jag bestämma mig om bloggen ska fortsätta i samma form som innan australienresan, eller om det ska bli en lättsammare variant, kanske mer lik andra bloggar som kanske inte är så tungfotade. Eller om den rentav ska upphöra.

Du som ändå läser detta, kommentera gärna dessa rader, då hjälper du mig att bestämma riktningen!

Cheerio!

Det är ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig då jag nu tillkännager att starta Tobrukbloggen. Som så många andra har jag känt ett motstånd mot bloggar, särskilt mot livsstilsbloggar. Mina synpunkter på vädret, eller redogörelser för privata händelser intresserar inte någon. Förhoppningsvis. Varför skulle jag då öda tid och energi på att meddela hela cybervärlden detta? Men nu är saken i ett annat läge. Jag håller på med en uppföljare av min bok El Alamein 1942 som kom ut 2005. Resebyråmannen Pelle Mohlin bad mig att återigen agera expertguide på en kombinerad slagfält-kulturell resa, som till skillnad från tre föregående resor till Egypten 2005-2006, nu också ska omfatta Libyen. Pyramider och ökenkrig, med inslag av Världsbibliotek och Suezkris. En fin kombination för många par eller singlar med historisk blick och faiblesse för komfortabla hotell där utsökt mat serveras, omväxlat med fältluncher i spännande miljöer.

Nåväl, till saken. Jag gjorde en researchresa i oktober 2008 som startade i Tripoli och gick över Benghazi till Tobruk. Väl där kollade jag in både delar av den ursprungliga perimetern kring staden och utposten Bir Hacheim sextio kilometer ner i öknen. Samt greps av den oerhört smittsamma sjukan: Skriva Bok. Från den finns det bara två botemedel, antingen skriva den där jäkla boken, eller Döden.

Valet var lätt, och hösten 2010 kommer alltså boken, som tills vidare har arbetsnamnet Tobruk 1941, att ligga på bokhandelsdiskarna. Om det nu finns några sådana kvar. Vi befinner ju oss i Krisens Sverige, och till finanskris kommer också bokhandelns kris eller omvandlingskonvulsioner. Jag går inte in på detta nu, kanske blir det mera senare.

Tobrukbloggens otaliga läsare (cirka fyra stycken till att börja med, finkänslig som jag är ska jag inte nämna namnen, men det går bra att kommentera nedan) kommer att kunna följa tre skilda skeenden, den ska ge tre vinklar.

Den första och viktigaste vinkeln kommer att vara autentiska händelser i samband med Tobruk för på dagen 68 år sedan. Realtid, fast med sextioåtta års förskjutning. De studier som jag redan idag har startat ger möjlighet till att skildra händelser på markplanet 1941, och dessa möjligheter kommer att öka vartefter jag sniglar mig fram. Rommels memoarer redigerade av Liddel-Hart är en bra källa, liksom Australian Imperial Force’s officiella historieskrivning. I morgon återkommer jag till de bägge andra vinklar jag kommer att ge. Håll ut!

28 mars 2009.

Det är ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig då jag nu tillkännager att starta Tobrukbloggen. Som så många andra har jag känt ett motstånd mot bloggar, särskilt mot livsstilsbloggar. Mina synpunkter på vädret, eller redogörelser för privata händelser intresserar inte någon. Förhoppningsvis. Varför skulle jag då öda tid och energi på att meddela hela cybervärlden detta? Men nu är saken i ett annat läge. Jag håller på med en uppföljare av min bok El Alamein 1942 som kom ut 2005. Resebyråmannen Pelle Mohlin bad mig att återigen agera expertguide på en kombinerad slagfält-kulturell resa, som till skillnad från tre föregående resor till Egypten 2005-2006, nu också ska omfatta Libyen. Pyramider och ökenkrig, med inslag av Världsbibliotek och Suezkris. En fin kombination för många par eller singlar med historisk blick och faiblesse för komfortabla hotell där utsökt mat serveras, omväxlat med fältluncher i spännande miljöer.

Nåväl, till saken. Jag gjorde en researchresa i oktober 2008 som startade i Tripoli och gick över Benghazi till Tobruk. Väl där kollade jag in både delar av den ursprungliga perimetern kring staden och utposten Bir Hacheim sextio kilometer ner i öknen. Samt greps av den oerhört smittsamma sjukan: Skriva Bok. Från den finns det bara två botemedel, antingen skriva den där jäkla boken, eller Döden.

Valet var lätt, och hösten 2010 kommer alltså boken, som tills vidare har arbetsnamnet Tobruk 1941, att ligga på bokhandelsdiskarna. Om det nu finns några sådana kvar. Vi befinner ju oss i Krisens Sverige, och till finanskris kommer också bokhandelns kris eller omvandlingskonvulsioner. Jag går inte in på detta nu, kanske blir det mera senare.

Tobrukbloggens otaliga läsare (cirka fyra stycken till att börja med, finkänslig som jag är ska jag inte nämna namnen, men det går bra att kommentera nedan) kommer att kunna följa tre skilda skeenden, den ska ge tre vinklar.

Den första och viktigaste vinkeln kommer att vara autentiska händelser i samband med Tobruk för på dagen 68 år sedan. Realtid, fast med sextioåtta års förskjutning. De studier som jag redan idag har startat ger möjlighet till att skildra händelser på markplanet 1941, och dessa möjligheter kommer att öka vartefter jag sniglar mig fram. Rommels memoarer redigerade av Liddel-Hart är en bra källa, liksom Australian Imperial Force’s  officiella historieskrivning. I morgon återkommer jag till de bägge andra vinklar jag kommer att ge. Håll ut!